Ödelandet - namnet som blivit givet till den nya världen - är en grym och farlig plats. Denna sida fungerar som en introduktion till hur världen ser ut sen Dagen av Tystnad, skriven på ett vis för att hjälpa göra en bekant med världen.

“Jag minns första gången jag stannade ute för länge. Vi var unga och hade spenderat hela dagen i skogen, en av de enda platserna vi kunde vara i fred. Vi såg solnedgången tillsammans från kullen som vi alltid brukade, men när vi skulle hem ledde varenda stig bara runt i cirklar. Sen hörde vi dem, Nattfarorna av Tegrid. Jag såg en behornad jätte med hud slät som sten förtära honom, äta honom, förnedra honom, och jag kan svära på att när dess lysande gyllene ögon stirrade på mig log den, som om den försökte säga att min tid skulle komma en annan dag. Först då förstod jag vår plats i världen: Vi är inte faror, vi är inte byten, vi är bara deras leksaker.”
-Eiric Mártainn, smed från fjärde generationen

Den största delen av Ödelandet kallas enkelt för vildmarken, det är alla slätter, ängar, skogar som solen kan nå. När natten faller vandrar Nattfarorna av Tegrid vildmarken letande efter sina byten, och när solen stiger igen springer de tillbaka till Djupskogarna. På kontinenten av Lamaign - den landmassan civilisation finns kvar på - varar vintern och sommaren runt ~1 år var, med kortare vårar och höstar. Landet kryllar med vackra skogar, men de tjockare är knappast som de förr var (se Djupskogen), ruiner från städer kan hittas om man följer de gamla handelsvägarna, byar är sällan längre än en dagsfärd från varandra. På dagtid är vildmarken vacker men väldigt tyst, däremot kan detsamma inte sägas för natten.

“För varje fallen själ brann kriget starkare, i deras stridsfält stod ensamma riddare
Ovetandes att på marken de stod, var tidigare en by bebodd

För varje fallen skog försvann tusen äldre, som om de visste om våra nya mästare
Likt vatten från fontäner rann mina tårar, i djupet dök jag, skrikandes 'Dårar, dårar!'”
- Alvisk dikt skriven nära slutet av kriget, sägs vara början av Djupskogen och Urdstämman. Författaren okänd.

När en skog är stor nog förvandlas den till en Djupskog, en ofantligt djup snår fylld med skaror av främmande varelser. Det kan jämföras med havet, där ju djupare du går ju mer annorlunda till ytan blir det. Träden börjar sträcka sig så högt att inget solljus kan nå ned, luften blir tjockare och faunan och floran är anpassad till en helt annan miljö. Det är en väldigt farlig plats att besöka, speciellt då Mörkret är som starkast här.

Förr i tiden trodde man att Nattfaror härstammade från Djupskogarna, men på senare tid har det upptäckts att livet i en Djupskog är en mikrokosm av både Nattfaror och magiska väsen. Det är inte nödvändigtvis farligt, exempelvis svampfolket som ibland kan finnas på ytan, och till skillnad från Nattfaror har livet här sina egna behov bortom att jaga mänskligheten; De äter för att överleva, inte för att plåga. Nattfarornas syfte i Djupskogar är fortfarande okänt, de suktar endast efter mänskliga offer och djur ger sig sällan på dem.

Från början antogs Djupskogen vara en förbannelse på Vallone, men den innehåller värdefulla material för civilisation att frodas: Marken nära skogarna är väldigt bördiga, örterna i skogen har stora medicinska syften, träden erbjuder bra byggmaterial. Livet inuti Djupskogen - både Nattfara och väsen - har syften också. Inälvor användas för elixir eller andra magiska syften, skelett och horn kan användas i smide. Längre in kan naturligt bildade magiska föremål hittas, men detta är mestadels för modiga äventyrare eller de väldigt desperata.

“Lyssna, allt detta tar tid att vänja sig till, men du kommer vänja dig, efter ett tag. Det finns tre saker jag alltid kommer sakna dock: Ett, att sova utan ena ögat öppet. Två, äsch, glöm två. Men tre… Jag saknar stjärnorna. När jag seglade haven fanns det ingen som kunde läsa den som jag, och många nätter tillbringade jag vaken tittandes upp mot stjärnorna, men nu? Nu är det bara månen kvar.
-Darren Bynn, navigator från första generationen

Innan Dagen av Tystnad hade Vallone en vacker natthimmel, fylld med stjärnor och regnbågigt stoft. Nu är det enda ljuset på natten månen, för alla stjärnor har mysteriskt försvunnit. Ingen såg det ske, stjärnorna hade inte setts på år tack vare all rök och sot i luften, men när kriget var slut och himlen klarnade, under den första natthimmelen på åratal, såg man bara månen.
Likaså var havet påverkat: Vattnet var aldrig stilla, men det var alltid mörkt. På nätterna är det som att stirra ut i intet, den enda påminnelsen på att det framför en faktiskt existerar är det svaga ljudet av vågor som slås mot klippor.

Det är känt att Myrkvel tog havet, och det tros att stjärnornas försvinnande är tack vare dem också. Det sägs att Myrkvel ville bara ta mer och mer, och när de fick smaka på hatet gudarna hade för sitt folk innan de dog övertygade det dem att ta himmel och hav från folket av Vallone. Andra säger att utan gudarnas prakt fanns det ingenting som höll stjärnorna lysnade längre. Givetvis är mycket av detta gissningar födda från vidskepelse och skuld, ingen vet Urdstämmans sanna motiv.