Landet gjordes gudlöst på Dagen av Tystnad, men det tog inte länge förrän våra nya mästare introducerade sig: Urdstämman, åtta inkräktare från en undangömd värld. Deras närvaro fördärvade landet, utplånade alla nationer, krossade städer som en fot mot myra. I varje hörn av världen kan deras påverkan kännas, på ett sådant vis att man ifrågasätter om det verkligen fanns en värld innan Urdstämman.

Varje "röst" i Urdstämman representerar en konstant sanning på Vallone, en oändlig närvaro som konstant känns av i livet. Denna sida ger en kort överblick på varje röst, men väldigt mycket är fortfarande okänt eller missförstått om dem. Nästan allt som världen vet om Urdstämman kommer från Urdstämmans "utvalda": Häxor. Individer som bär ett märke från en av Urdstämmans Röster.
De är presenterade i alfabetisk ordning. Bakgrunden på alla sidor - hjulet med åtta eker - visar symbolen för varje röst, klicka här för att se den. Symbolen på toppen är alltså den första rösten i Urdstämman i denna lista och fortsätter sedan medsols.

Den döda riddaren som dyrkas och fruktas av äventyrare, Faust, Rösten av De Tonlösa. Konstant resandes över Ödelandet, de som sett Faust säger att de bär en vit mask med en näbb lik en fågel med gravstenar som växer från dess kropp, ridandes på en sjuklig häst som omöjligen borde kunna stå upp, mycket mindre gallopera.

De äventyrare som blir vilseledda i Djupskogarna eller faller till Nattfarorna får inte nåden av en snabb död, istället blir de en Tonlös, en förlängning av Faust själv. Deras kroppar förvandlas för att likna metallisk rustning, skulpterad som om de vuxit organiskt. De vandrar Ödelandet sökandes efter andra äventyrare, oftast för att släcka deras blodtörst, men ibland för att få känna värmen av kamratskap igen.

När en Tonlös har vandrat länge nog, när deras metalliska kropp börjar ge upp, undergår de en process som kallas för Härdning. De stelnar och blir till en staty, oftast i en sittandes position, och all magi som höll dem levande blir återigen en del av Faust. Det varierar vilt hur länge detta kan ta, det beror mycket på vad deras känslor och ånger var innan de blev Tonlösa.

En av de få i Urdstämman som går att resonera med, Gård, Rösten av Stas. De är klädda som en präst från en förlorad panteon med ett groteskt huvud täckt i ögon som hålls upp av flertal händer, som om gamla dyrkare än försöker vörda sin gamla gud. Det är sällan folk ser Gård i person, men spår av dem kan enkelt hittas i gamla tempel eller andra helgedom.

Gård är en entitet som vill hålla världen stilla; Ruinerna från den gamla världen är i ett fast tillstånd av förfall, och så länge de är orörda kommer det fortsätta att vara så. Likvis stoppar Gård utveckling i den nya världen, något som märktes när folk från de tidigare generationerna försökte återbygga det som var förlorat. Varenda gång de närmade sig framsteg vaknade de upp nästa dag för att se deras arbete förvandlat till damm och stoft.

Denna påverkan är inte bara dålig däremot: Offringar - oftast gamla reliker och smycken gjort i ädelmetaller - görs till Gård för att bibehålla det nuvarande läget; Om den förra skörden var bra vill Gård se till att den är det igen, eller om byn inte blivit attackerad av Nattfaror på länge kan Gård se till att det fortsätter vara så.

Hålet på botten av havet - gudarnas gravplats - är hemmet till Myrkvel. Ett enormt trehövdat havsodjur, nästan lik en människa men så tydligt främmande, med långa smala armar som växer ur den och en helt ruttnad överkropp, Myrkvel är en grotesk fusion av de gamla och nya gudarna. De kan ibland ses vid horisonten av havet, men oftast visar de sig i drömmarna av individer som bor nära havskroppar.

Numera finns det inga seglare, för havet är Myrkvels domän. Efter gudarna dräptes kastades deras enorma lik ned i havet, och när Myrkvel anlände åt de upp våra döda gudar och vände dem mot oss: Havet är ständigt svart som bläck, och alla båtar ute till havs försvinner mystisk varje natt. De få som lyckats överleva resan hem hävdar att havet blev en blodröd färg, och att de sen attackerades av figurer stora som berg vars beskrivning matchar alltid den av våra svikta gudar.

Myrkvels sanna natur är dock inte att bara härska över haven, utan istället är de en Röst som visar oss den gamla världen. Mer specifikt, Myrkvel är en koppling till den gamla panteonen. Deras "humör", om det ens går att kalla det så, svajar konstant för delar av de döda gudarna slåss för luft inuti Myrkvel, men i teori går det att få välsignelser och visioner från den gamla världen genom Myrkvel. Även Myrkvel är girig för att veta mer om den gamla världen då den suktar efter mer gudomlighet att sluka upp.

Insekten som sprider ett sjukligt ljus över landet, Okolit ser ut som en vingad myra hållandes sex huvuden i olika steg av förmultning. Ingen vet Okolits sanna storlek, för den syns endast i ens drömmar.

På ytan av Vallone finns det ett farligt ljus som signalerar Okolits mark. Detta ljus ser ut att komma från solen, men endast vissa områden är påverkade och känntecknas av hur bländande vitt det är. Direkt utsättning till det leder till att ens kropp ruttnar när man är vid liv, och om man skulle dö i ljuset blir ens själ en del av Okolit själv. De som lyckas överleva detta ljus kommer finna att tiden läker inte alla sår då utan magiskt ingrip kvarstår delar av rötan för alltid.

Vanligt dagsljus faller även under Okolits påverkan: Mänskligt liv förmultnar endast i solljus. En död äventyrare i Djupskogen eller en begraven älskad kommer aldrig att ruttna. Många begravningsritualer numera inkluderar att låta ett lik förmultna i solljus så att både deras kropp och själ får gå vidare i efterlivet.

Den djävulska kungen av frestelse, Raghava är en sex-ärmad blandning av en dekorerad riddare och en adelsman med demoniska klor som spretar ut ur deras rygg. Bara väldigt få utvalda träffar dem, och de som accepterar Raghavas villkor är ödesbestämda att ändra världen.

De så kallade kungarna av Vallone är de individer som - oavsett könsidentitet - blivit märkta av Raghava. Det sägs att de visar sig vid ens lägsta punkt bärande det man mest söker i vardera hand, allt man behöver göra är att bli en av Vallones kungar.
Dessa kungar är ytterst sällsynta, och det existerar sällan mer än ett dussin åt gången. De bär enorm fysisk och magisk makt, men sakta blir deras sinne vridet och klyvet tills de blir en levande, vandrande katastrof tömd på mänsklighet.

Det är okänt varför Raghava gör detta, även kungarna träffar sällan Raghava mer än ett par gånger under sitt liv, det antas att de bara är ute efter att korrumpera folk och skapa kaos.

Ett levande bevis på vår skamfulla historia, Skarn, Rösten av Metall är en symbol för kriget. De saknar en traditionell fysisk avbildning, istället sägs de ta formen av diverse metallstatyer, men för det mesta änglastatyer. Statyerna kan hittas på platser som förr var viktiga i det sista kriget, såsom gamla fabriker eller slättar som varit ingemansland.

Skarns påverkan på Vallone håller igång urverket av krigsmaskiner, långt efter det sista kriget tog slut. De eldsprutande templen, de humanoida Automata soldaterna, kanonerna som skakade himlen, tack vare Skarn är dessa hemska maskiner igång och levande.

Krigets fasor är inte enbart en påminnelse om synder, många av vapnen som hittas kan återbrukas för att slåss mot Nattfarorna, eller i nödfall mot krigsmaskinerna själv. Samtidigt kan mycket historia om den gamla världen upptäckas genom Skarn: Dödsbrickor från fallna soldater, kartor av städer, korrespondenser mellan nationer eller generaler.

Besten av Urdstämman, Tegrid är en enorm monstruös varelse med ett kusligt mänskligt ansikte som gömmer sig bland Djupskogarna. Deras käke hänger ända ned till marken och gör deras mun stor nog att kunna sluka en hel, med fyra tjocka ben som gör den omöjlig att fly ifrån. Där det borde finnas en mage är istället en rutten bröstkorg där inälvorna hänger fritt ut, men inget den äter går någonsin genom deras kropp, det försvinner bara helt som om det aldrig fanns.

Tegrid är en rädsla given form, den uråldriga rädslan som män och djur hållit sen den första solnedgången: Rädslan av mörker. Nattfarorna som hemsöker varje skog och slätt är alla skapelser av Tegrid. När solen stiger söker Nattfarorna skugga, oftast bland Djupskogarna, men de mindre tursamma som inte hittar skugga smälter till en svart tjära. Otur för folket av Vallone innebär detta inte döden för dem, för när mörkret stiger igen formas tjäran tillbaka till liv.

Nattfarorna av Tegrid, likt Gård, stoppar civilisation från att göra framsteg. De dras naturligt till tätt bebodda områden, så att expandera en by till en stad innebär att attacker kommer bli vanligare och vanligare. Men mänskligheten är tapper som alltid och små städer kan hittas på Vallone, även om de är sällsynta.

Ett gigantiskt öga som kan finnas på toppen av berg eller gamla torn, Vaka är den mest onaturliga bland Urdstämmman. De förflyttar sig nästan konstant över Ödelandet, och även om man själv inte ser dem vet man alltid om de ser dig.

Ingen förstår sig riktigt på vad Vaka vill, men under deras blick finns inga lögner eller hemligheter. Deras närvaro kan enkelt kännas: En känsla av att någon tittar på en går inte att skaka av, att tala lögner lämnar brännsår i munnen, speglar visar ens sanna jag. Störst av allt kan ens undantryckta känslor ta över: Personer man ogillar blir istället ett fokus för hat, omvänt kan det ske att man erkänner till någon att man är kär i dem.

Inte mycket är känt om Vaka, men många upplever deras blick på platser där de omöjligt borde kunna se en. Det finns inga Häxor av Vaka heller, vilket höjer mystiken runt dem.